För 16 dagar och 2 timmar sen så hände en otäck sak.
Jag va påväg hem till stallet med bilen.
De va snöstorm och egentligen borde man stannat inne.
Men hästarna måste ju ut.
Jag hade kommit till Stora Sundby och svängt av mot Katrineholm.
Åkt en bit och hade precis passerat hastighetskameran.
När jag fick sladd.
Bakdelen på bilen drog ut i mötande körfält.
Shit tänkte jag; Tur att de inte kom någon i mötande...
Halt!
Ca. 2 minuter senare släpper fästet helt.
Det enda jag ser är en stor vit front.
Inte lika tur den här gången.
I mötande körfält kommer en långtradare i ca. 70 km/h.
Jag hinner tänka; Jaha, då va det kört.
Sen minns jag inget mer förens en av ambulanspersonalen säger;
"Det är ingen fara Matilda, du sitter fast men vi ska få ut dig.
Ta det bara lugnt."
Det nästa jag minns är när jag ligger i ambulansen,
vi ska precis till att åka mot akuten i Eskilstuna.
"Nu är vi påväg Matilda, allt har gått bra."
Jag känner ingen smärta, är nog ordentligt drogad.
Mitt lårben har gått av och jag har slagit sönder armbågen.
Det enda jag tänker är;
Tack änglar för att ni är så beskyddande!
Ni räddade mitt liv än en gång.
"Don´t live faster then youre angels can fly"
Jag förstår inte vad det är med folk som inte förstår vad det är med folk
Så jag ser ner på folk som inte ser mer i folk... vad är det med folk??!
Ser ni killen som plöjer undan allt, som röjer undan allt som e svårt. Han går undan till en vrå och faller ut i gråt.
Men det må väl gå, för han visar sig tuff när grabbarna står runt.
Han tar sig en puff och känner sig cool, men det han inte förstod var att han redan stod med gyttjan upp till halsen.
Det e längre inte han som styr den dansen.
Sedan länge tillbaka har han velat smaka på den kaka som skulle om han triviala liv, men det valet blev inte som han hade tänkt. Han e nu alltid bäng och alltid lika jävla sänkt sittandes på sin bänk och brottas med sitt eget jag, förlorar dock varenda drag i detta satans skeva spela, som för deras del är precis vad det e.
Men hans föräldrar vägrar att se att hans vardagsproblem blir till tankeexem som förvandlas och ger framtida men.
"Men han har inte lyssnat nog och han är nu stor nog att klara sig själv" Varje dag får han skäll.
Slagen från fadern landar på hans kind, han blir tillfälligt blind och svag som en hind.
"finns det ingenting som e fint med mitt liv?"
I hans sista timmar försöker han att minnas goda dar med sin mor och far, det måste finnas nått, nånting som va bra, men han kan inte erinra sig en enda dag.
Jag förstår inte vad det är med folk som inte förstår vad det är med folk
Så jag ser ner på folk som inte ser mer i folk... vad är det med folk??!
Ser ni tjejen på planschen, hon fick aldrig chansen att leva det liv hon helst hade velat. Hon har stretat sig fram, dragit mängder med gram med cola, hon behöver sova.
Men hon får inte det hon måste stå där och le. Puta med läpparna och in med magen.
Hos sin fader sökte hon tröst tills han sänkte sin röst och tala till hennes bröst.
Sen vart allting mörkt och det var där som allting vände. Hennes bästa vänner dom känner inte henne, dom vet ingenting och inte alls vad hon känner. Med en bruten lans går hon runt som i trans.
Men hon vänder på allt och spelar säker och kall. För ingen kan få reda och ingen ska få veta att hon spelat ett spel i alla dessa dagar. Alla springer runt och bara jämrar sig och klagar.
Men vet dom vad riktigt jävla smärta e? Att bli bjuden en E för att hon ska njuta mer när hon ska sluka en hel, det står kukar på led.
Hon böjer sig och ler till en gud hon inte ser...
