Matilda & Kalle

Vad finns där nere?
Vad är det som drar i mig?
Stressen. Oron pga stressen. stressen pga oron.
Rädlsan pga oron och stressen, rädlsan för oron och stressen, vad det kan bringa.
Är den farlig, eller är den kanske nyttig?
Leder den mig mot ett bättre liv, mot en ljusare vardag?
Faktum är att jag inte har mått riktigt bra på sistonde, jag går inte runt och mår dåligt hela tiden, jag är ju trots allt en så glad och välmående människa, men känslig. Kanske för känslig för mitt eget bästa. Jag kanske överdriver.
Men jag känner ju ändå som jag känner och det är inget jag kan förneka, jag kan skjuta undan känslorna, trycka undan dom. Men jag tror inte på det, jag tror att man ska lyssna på sina känslor försöka ta reda på vad dom vill, vad dom beytder och vad dom beror på. När man mår dåligt är det ju nått som inte stämmer, nått som är fel. Jag vill hitta felet så att jag kan göra nånting åt det.
Jag tror jag dricker för mkt. Jag är inge bra på att dricka, eller det är kanske just det jag är, och det är inge bra för det sätter mig allt för ofta i ångestladdade situationer. Alldeles för många alldeles för tunga dagen efter.
Jag blir rädd av dom onda, läskiga känslorna, jag känner av dom så pass att dom påverkar mig fysiskt, ibland iaf.
Men jag tror mig bestämt veta att dom bara kommer när jag inte sköter mig som jag ska. Ofta beror det på alkoholen, men också när jag inte tar tag i saker som måste göras, när jag skjuter på viktiga saker.
Och i det sista har det hänt lite för många jobbiga grejer på för kort tid så att jag verkligen har fått känna av det.
Jag har så lätt att må bra så jag glömmer bort att jag mådde dåligt bara för en knapp vecka sen. Och så händer samma sak igen. Men nånstans är jag oerhört glad för att jag känner av ångesten jag får, för om inte skulle jag inte söka bli en bättre människa. För mig själv och för andra.
Jag vill vara en bra människa, en välmående människa.
Jag besitter sån ponential att leva ett fantastiskt liv med massa lycka, men jag missbrukar det.
Men det är ok för jag jobbar med mig själv, strävar hela tiden mot ljuset, men ibland blir man så trött.
Men det måste bli ändring, jag vill prova en tid utan alkohol. För att se om det kan bli nån bättring, jag tror det.
Jag skulle vilja lära mig dricka mer med måtta. ibland gör jag det och mår så bra av det.
Men jag har alltid varit så xtrem och i drickandet också. Now it comes haunting me!
Jag borde kunna klara mig jättelätt utan alkohol kan jag tycka ibland. Just pga att jag är så social och pratig och stojig bara som jag är, så då undrar jag ibland om jag verkligen behöver dricka. Inte för att släppa loss, det klara jag ju ändå.
Men det är väl rätt så förklarligt eftersom det är så pass mkt alkohol runt omkring en hela tiden, jag vet att det är många med mig som känner liknande. Säkert många fler än vad jag tror. Men jag tror också att männsiskan har lätt att dölja det i att alla andra har det likadant och så skrattar man åt det istället.
Man klarar inte av hur mkt som helst, även dom "hårda" har en gräns, och det är inte alls säkert att dom mår så jävla bra och inte påverkas av det, dom kanske bara inte är så bra på att lyssna på sig själva och har lätt att dölja det.
Vi lever i ett samhälle med alldeles för mkt press. Press att prestera nånting, press att bli nånting, med alldeles för många val. Man ska välja elbolag som ska gynna ens ekonomi på bästa sätt, mobilabonemang, pension, bank etc etc
Och hela tiden hör man att grannen, jobbarkompisen, eller väninnan har ett bättre och billigare bolag, abongemang etc
och så måste vi ha ett jobb där vi trivs, så vi kan betala hyra, räkningar och liknande utgifter.
Sen då, vad med ditt Jag, när har du tid att ta reda på vad du egentligen vill få ut av livet, inte fan vill du jobba dej igenom hela livet. Du vill hitta nått som passar dej, nått som du tycker är kul, en hobby, en heltidshobby.
Spendera dina dagar med nära och kära.
Det jag säger är att det inte är lätta att leva glatt och lyckligt idag. Och det märks, allt för många går idag till terapeuter, allt för många förtär glapiller. Allt för många mår psykist dåligt, vilket och absolut påverkar våran fysiska hälsa.

Jag vill ut på landet. Mina föräldar bor en mil utanför Katrineholm. Där mår man bra, Stressen är inte alls lika påtaglig där som i Sthlm. Här om gången när jag var där la jag mig i gräset på en liten äng och lyssnade på fåglarna. Det var bland det mysigaste och skönate jag har gjort. Och jag låg där länge, och bar var. Oslagbart!

Jag vet att jag kan, jag är bara så j*vla seg.
Kärlek och lycka till allt och alla!