Ingen visste varför

Sagostunden är kommen, dags att släppa lös den härjade hästens fantasi utan att verkligen komma fram till vad det är jag egentligen vill, och kommer med, med tanke på att jag inte själv vet nånting om allting och inte precis heller allting om nånting.
Men med huvudet ner stucket in under huvudet av en ensamstående, slaggsökt och orimmligt oåtkomlig nyshörning kommer man som helhet varken fram eller tillbaka till nånting. Så där står man med tusen nålar runt sin hals och försöker sticka en duk ämnad just för halsen men som istället helt sonika hamnar på bordet och blir larvigt långsamnt men stenhårt uppäten av 67 möjligt trötta och påtagligt avdankade kaskadlarvar. Ingen visste varför.
30 dar senare gick solen upp en våning, alla vart glada utom resten, dom vart ledsna. Ingen visste varför.
Konstigt nog tog allting en konsumentalt kolsvart vändning till höger och pekade innåt. Där fanns Ingen, han hade just fått en ny cyckel, men han vart jätteglad och otroligt orolig på ett komiskt sätt och rätt bakom. Han tittade sig själv i nacken och såg allt i skräckens fång - vart lam och slog igenom.
Vad ville dom ha sagt med allt detta, varför skulle stackars Ingen behöva ståt snett upp mot allt detta. Han behärskade sig framåt i tiden men hamnade aldrig längst bak som av en slump. Och just av en slumpartad artig artighet fick han lust att be, be om råd till en ny het nyhet, för vem vet, kanske skulle måndagen inte bli tisdag utan helt svårt och offantligt krånligt men dock ändå, torsdag.
Han satte sig inte ner utan la sig upp. Och ingen hade väl trott att man kunde vända så pass utan visum. När inte någon hade kommit hem efter en otroligt rolig och lugn dag under spat i Villa Villerkulla började Ingen undra som en flundra, vilket inte visade sig vara så smart för fel som det var låg han plötsligt och fladdrade som en fisk på torra land, hand i hand med ingen eftersom fiskar inte har händer.
Cykeln tittade inte på någon, inte heller på Ingen. Och alldeles nyss lästes detta eller så var det just precis nu, det är lite svårt att veta, jag menar; hur länge sen är nu?
Prinsossen hade nog ändå tagit över eller snarare under bältet på allt som betydde nånting. Det var alla underens mot.
Vårens hot om varmare väder gjorde det sliskigt obehagligt och Ingen tog av sig lite kläder och på sig andras, lite kallare kläder, väldigt många kalla kläder!
Indirrekt dirrekt förstod han först inte så lite, sen begripligt obegripligt förstod han ännu mindre och tog även av sig livet men vart vilsen och satte på livet fortare än fort, vilket gjorde honnom vänligt förvirrad eftersom han då inte förstod hur fort det skulle ske?!
Ingen behövde sova, så han hoppade i säng och slog sig.
Före dagen därefter somnade han före slutet av dagen och dagen före dagen efter nästa dag gick solen upp en våning till och Ingen undrade vart den skulle? Skulle han någonsin ge, eller kanske t.o.m. få reda på vart solen var på väg, den verkade sikta högt i några fall.
Det sas att det skulle börja regna på radion men Ingen hade täkt över den så det skulle nog gå bra. Ingen var en lång en, så lång att han räckte hela vägen ett glas vatten. Dessutom nådde han ner till marken som låg stilla och galjant tvärtemot över hans fötter.
Han var kort och tjock och tyckte om att nå saker. En gång nådde han till en gång nådde han till en gång som var alldeles , alldeles underbar.
Han gick ner sig själv i källaren och snubblade på munnen. Sen gick han upp 4-5 kilo. Han brottades med tanken om mat och vann med Björn och Jeppe.
Gnäggandes gick han vidare och stannade till fället.
En inälva gick flygandes på hjul in genom det stängda fönstret. Hon var vackert underbar på överkroppen, och magert satt runt höfterna.
Alldeles bakom skjulet satt en lite för liten gubbe och målade i all möjlig hast. Det blåa skjulet var rött i grön färg med gul nyans som domderade de övriga.
Han slängde sig själv i ansiktet med en hejdundrande sundare kraft och tog av någon inledning av någon en trapetskeps från Holland med utåtstående innehåll och markanta märken av okänt syfte.
Ingen gick in i väggen och beställde en öl. Han förvandlade med det sitt nyktra motstånd till nån slags dimmig yra av uttalssvårigheter och balansproblem. Han slog råbandsknut på fingrarna som aktfullt sa aj men bussen stannade.
Topless i luva gick Ingen affärsmässigt och vulgärt bestämt i riktningen. Före ett litet tag fann han sig således ståendes i en affär. Han sålde smöret och tappade pengarna på marken varpå en yngre dam inte plockade upp dom. Polisen beodrade sig själv att ta en kopp kaffe med laktosmjölk och extra lagom sockermängd. Han ville sällan hamna i trubbel med en sån som han antittade sig själv vara så han gjorde genast så gott han kunde, jättegott kunde han, speciellt laga.
Runt om i rummet stod en naken elefant, eller fjant med kläderna på, och precis under lampan bredvid lampan hajade en till till. På byrån hade Ingen ställt om några foton i makaber oordning och bakom allt stod framförallt ingenting.
Han erinrade sig minnet av att komma ihåg nånting och vände på handen i en handvändning. Allt för sällan hade han ofta på sig manikyrbelästa rådfrågare från Instorp. Men han hittade kaninen ensan tillsammans med en vän.
Innan föregående hade han hittat ett dussin russin i mindre format. Skamligt fräsh stotltserade han sedan med en Sedan under armen, ut in i vetenskapen om att han borde lägga ifrån sig några stycken, men han var givmild och behöll en eller två.
En kanin var exakt så här hög ugnefär och sjöng på en låt utan text.
I skyn, uppe i luften, ryttlade en fågel flaxandes mot marken antagligen pga en anledning.
Ingen kastade ett öga på fågeln och träffade mitt i pricken den hade på vänstra vingen. Vidare i berättelsen fick Ingen en Yamaha och gick väldigt lågt.
Om han bara kunde få en liten bit till skulle ha vid det här laget som spelade väldigt bra boll nog ha en chans på någon av spelarna.
Men nu vart Ingen hungrig, så han tog bak några potatisar som inte var oskalade och kokade dom i kallt vatten. Potatisarna kokade över kastrullen och låg nu skyligt heta på det något genuint överflödiga trähav till golv. Han tog på sig rock och rollen som välutrustad indisk golfnunna och gick för att rädda dom men snubbalde mellankoniskt på en amerikansk ciggarettfimp och föll i koma men lyckades inte somna för han hade sömnsvårigheter.
Efter mkt om och några kvinnor somnade han och vaknade ur drömmen om att vara rätt naken nånstans i sydafrika. Han undrarde vad han gjorde där men fann inget svar. Han hade en vänlig vän och gick dit för att verka trevlig. På vägen hit hamnade han i ett kärr av tjära och vart kär, men det gjorde inget.
Efter en livstid hade han gått igenom det mesta och föreföll sig vara rätt vaken, förutom när han sov. Nu var det sig så att Ingen ville besöka sin externt gamla och mytomspunna farmor och gjorde det med hast men utan lust, dock med lite behag. Mormorn satt på kyskogårdens grusplan och när Ingen kom dit slogs han rätt hårt av tanken om att det var ganska dött däromkring. Hon var muntert förbannad och vagt intensiv gentemot ett gäng strävhårga påfåglar som var väldigt på men inte ville äta av hennes hembakta bullar från det lilla bageriet som låg en ganska lång men trivsam bit bort från en mans hus i Ullared, Skåne, Sverige, Europa, Tellus, Vintergatan, Universum, o bilen går bra? inte det nähä vad tråkigt då.
Han forskade men gick inte med ögonen granskandes på marken. Han sprang på sin mors mor fast han gick och hon sa hej. Det gjorde Ingen också. Sen sa dom inge mer på en ihopfällbar barkbänk utan gick och satte sig på sängen som av någon märklig elledning stod fint fickparkerad mellan en naken man med händerna i fickorna och ett datachip. Där satt dom i en evighet av velighet och petade på varandra under utbytande av monologa dialoger.
Kerstin, som hon ibland kallade andra, fick fallnenhet för mannen som just rammlat och gick dit för att samtala men fallerade på ordet hej och vart högröd i ansiktet, dock ej av ilska, Nej hon vart bara så än ängslikt generad att hon fumlade så väldigt med sina insmorda läppar att dom smetade av sig på det mesta i hennes välgrundade och mansdominerade kraterlandskap till ansikte.
En muskulöst mindrehårig och kargt antastad herre i 40års åldern spatserade stolt omkring sig själv och kastade ut både det ena och det andra ur munhållans inre regioner. Att låta en man som honnom driva fritt boskap tyckte Ingen var en bra idé så han lät saken passera revý och gav bort tårtan som han borde ha bakat. Plötsligt dök en karakteristiskt ung figur upp ur vattnet med andra bullar. Tillsammans och ihop beslöt dom att åka nånstans, dom visste bara inte hur man skulle ta sig dit. Dom funderade på att ta den stora vägen till den lilla och sen svänga av åt ena hållet för att sedan ta all världens väg fram till den sista biten, vars början låg i slutet, eftersom dom skulle komma från andra hållet. Längre har varken dom eller jag kommit...


Korrekt!, det är Kalle som skrivit denna härliga harrangberättelse...Varsegoda=)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0