Matilda & Kalle

Hundra funderingar.
Noll svar.
Inga frågor och många tomma stunder.

Hur kan man känna sig så tom?
Varför kryper sig luften in i en.
Jag känner rastlöshet men endå... upprymdhet.
Det är sådanna här dagar som är jobbiga.
Men det är endå nu jag känner längtan efter något nytt.
Vill hoppa upp i luften och flyga bort.
Bort från alla funderingar.
Bort från tankarna kring ett liv med... med dig?
Helt vänskapligt ber jag dig att finnas där.
Att finnas där.
Att finnas där.
Att finnas där.
Att finnas där.

Jag saknar dig när du inte finns där.

Jag är så ovanligt konstig.
Jag förstår inte mitt förhållande till förhållanden.
Jag flyter längs med kanten av ett berg och undrar varför fåglarna just idag flyger så lågt.
Längs med kanten ser jag djupet, långt där uppe.

I sången ser jag ljuset, som idag tyvärr är rätt mörkt.

Jag längar efter något nytt.
Orkar inte höra på dig längre.
Jag står inte ut med personer som du.
Moraliskt jävla fel.

Och endå så existerar inte du i mitt liv.
Nej det gör du verkligen inte.

Jag saknar kärlek.
Det där äkta.
FAN att jag fick uppleva det.
Är så rädd att inte få göra det igen.
Jävla helvete.

Dra då!
DRA för fan.

Jag älskar dig så mycket att jag hatar dig.
Fast jag bryr mig kanske inte?
Eller är det just det jag gör,
bryr mig så mycket att jag inte längre orkar bry mig.
Jag känner mig helt matt.
Vill egentligen bara lägga mig ner och inte vakna förens den dagen du ringer upp mig och säger;

Hej du...
Jag saknar dig.